När vandring blir klättring i Dolomiterna

Inför min nya guidebok över vandringar i de italienska Dolomiterna tycktes gränsen solklar. Inga turer på glaciär, inga klätterstigar/via ferrata, utan vandringar för vanligt folk. Det skulle snart visa sig att verkligheten inte var så enkel.

Den första begränsningen vållade inget bekymmer eftersom det i princip bara finns en enda glaciär i Dolomiterna och de fåtal leder som korsar där är mycket avancerade. Den andra föresatsen sprack tämligen omgående, vilket jag i efterhand är väldigt nöjd med. Det vidgade vyerna.

I Alperna är vandring och bergsbestigning nämligen två mycket närbesläktade aktiviteter och få platser tydliggör förhållandet lika exemplariskt som Dolomiterna. Ena stunden promenerar du längs körväg på relativt jämna höjder och plötsligt rusar stigen rätt upp mot himlen utmed säkrade passager med vajer och fasta fotfästen, stege och kanske hängbro över stupen. Strax därefter kliver du åter omkring i de betande kossornas grönskande värld och beställer in en lunch på fäbodens uteservering. En fascinerande variation som starkt bidrar till Dolomiternas charm.

Frågan som rättrådig guideboksförfattare ställer blir därmed när den säkrade ledpassagen övergår till klätterstig/via ferrata. En diffus och tänjbar gråzon som dock tycktes ointressant bland tillfrågade. Fjället var ju fritt. Man kan ta en enkel led utan fallrisk eller göra en tuff tur med ett par passager där den som faller i bästa fall hamnar på sjukhus. Valet var mitt och jag fick väl ändå förstå att den alpina verkligheten varierar.

Säkrade passager med viss fallrisk är att betrakta som normala inslag i Dolomiterna även på medelsvåra vandringsleder. På tuffare turer kan det mycket väl hända att du får sällskap med vandrare som bär hjälm och tvåarmad sele med karbiner.

Den egna insikten om denna relativa verklighet nåddes på klätterstigen Ra Gusela under vandring mot toppen av fjället Nuvolau i Cortina d’Ampezzo. En klätterstig som klassificeras 1A på de kombinerade Fletcher/Smith- och Hofler/Werner-skalan. Det vill säga: enklast möjliga gradering och tämligen jämförbart med vad som mycket väl kan dyka upp längs en tuffare vandringsled, även om kartan endast markerar säkrad passage.

Klätterstigen är tudelad och första delen går fint. Följande ser besvärligare ut och nu är vi flera på leden. Alla andra bär hjälm, utom jag som har keps, vilket börjar att oroa mig rejält när jag plötsligt får syn på en annan farfar i motsatt riktning. Han är på väg nedför klippan med en ettårig bäbis i ryggsäcken. Vi är båda i 60-årsåldern och saknar klätterutrustning. Skillnaden är bara den att jag rör mig ytterligt koncentrerad och balanserar på gränsen för den egna kapaciteten medan den mötande mannen dansar nedför stupet som om det vore en promenad i parken. Mitt äventyr är hans vardag. Barnbarnet trivs och självklart följer mamma tätt i stegen, för ifall en ettåring så kräver är vi farfäder chanslösa. Hur skickliga vi än må vara uppe på fjället.

Min guidebok över Dolomiterna innehåller följaktligen ett antal vandringar med tekniska avsnitt som av ovana läsare måhända uppfattas vara oansvarigt att ens föreslå och inte har jag några särskilt goda råd att erbjuda heller, ty den som vandrar i Alperna förutsätts förstå sin egen begränsning och ta personligt ansvar. Men, prova gärna på en riktig klätterstig/via ferrata med guide. Svårigheten varierar från familjeunderhållning till seriös alpinism. Du väljer och oavsett vad du väljer så kommer det att vidga dina vyer.

Gunnar Andersson